SE 
EN 
Den senaste eskalationen mellan Iran, Israel och USA har präglats av en rad mycket precisa attacker mot Irans mest kritiska militära, nukleära och energirelaterade infrastruktur tillsammans med elimineringen av flera högt uppsatta personer inom den iranska ledningen. USA:s och Israels operationer har särskilt fokuserat på att försvaga Irans strategiska kapacitet, inklusive rapporterade attacker mot kärnanläggningen i Natanz med bunkerpenetrerande ammunition samt angrepp på viktiga energitillgångar såsom gasfältet South Pars vilket markerar en tydlig utvidgning av konflikten till den ekonomiska sfären.
Samtidigt har kampanjen innefattat en så kallad ”decapitation strategy” riktad mot Irans politiska och militära ledarskap. Flera högt uppsatta individer uppges ha dödats, inklusive centrala personer inom säkerhetsapparaten såsom chefen för det högsta nationella säkerhetsrådet, befälhavaren för Basij-milisen samt landets underrättelseminister tillsammans med flera IRGC-befälhavare och andra seniora tjänstemän. Dessa förluster ses allmänt som ett försök att störa beslutsstrukturerna och minska Irans förmåga att samordna både intern kontroll och externa militära svar.
Kan Iran fortfarande utgöra ett hot?
Den centrala frågan är nu om Iran fortfarande har kapacitet att utgöra ett meningsfullt hot trots den omfattande försvagningen av dess infrastruktur och ledarskap. Iran försökte slå mot den amerikansk-brittiska militärbasen på Diego Garcia, cirka 4 000 kilometer från iranskt territorium vilket markerar en betydande eskalation både vad gäller intention och kapacitet. Även om attacken misslyckades, där en missil bröts sönder under flygning och en annan sköts ner, är själva försöket strategiskt viktigt. Det indikerar att Iran är villigt och kapabelt att projicera militär kraft långt bortom Mellanöstern och rikta sig mot kritiska västerländska logistiknav snarare än enbart regionala motståndare.
Särskilt anmärkningsvärt är vilken typ av system som sannolikt användes. Analytiker bedömer att missilerna troligen härstammar från Khorramshahr-familjen och kan ha modifierats för att öka räckvidden genom att minska stridsladdningens vikt. Samtidigt ökar spekulationerna om att Iran kan utnyttja teknologi från sitt rymdprogram såsom bärraketer som Simorgh, för att möjliggöra längre ballistiska banor. Denna överlappning mellan civila rymdsystem och militär missilutveckling har länge misstänkts, men försöket mot Diego Garcia tyder på att den nu kan vara operativ.
Lika viktigt är frågan om kvarvarande missillager. Före kriget uppskattades Iran ha cirka 2 000–3 000 ballistiska missiler med varierande räckvidd samt produktionskapacitet för relativt snabb återuppbyggnad. Även om ett stort antal redan har avfyrats och USA:s och Israels attacker har riktats mot lagringsplatser och uppskjutningsinfrastruktur vilket kraftigt minskat den dagliga avfyrningskapaciteten, visar Irans fortsatta förmåga att genomföra attacker att arsenalen fortfarande är betydande.
Press på allierades missillager
Samtidigt blottlägger konflikten en annan begränsning, inte Irans offensiva kapacitet utan de allierades defensiva lager. Enligt Rheinmetalls vd Armin Papperger har kriget snabbt tömt interceptorlager i både västvärlden och Mellanöstern där lagren nu är ”tomma eller nästan tomma” och riskerar att helt ta slut om konflikten fortsätter i nuvarande intensitet (Euractiv, 2026).
Denna dynamik speglar en strukturell obalans i modern krigföring där relativt billiga iranska drönare och missiler tvingar fram användning av mycket kostsamma interceptorsystem såsom Patriot och andra luftförsvarsmissiler där varje enhet kostar flera miljoner dollar. Redan under krigets inledande fas förbrukade de allierade tusentals precisionsvapen och interceptorer, långt över takten i tidigare konflikter vilket väcker allvarliga frågor kring långsiktig hållbarhet.
Omfattningen av inkommande attacker illustrerar varför dessa lager utsätts för så stor press. Iran har avfyrat över 1 200 ballistiska missiler och mer än 2 100 drönare i regionen, riktade mot både Israel och flera Gulfstater. Förenade Arabemiraten utmärker sig särskilt med över 1 600 drönarattacker och mer än 300 ballistiska missiler vilket gör landet till ett av de mest utsatta, främst på grund av dess roll som ett centralt nav för amerikansk militär infrastruktur. Även Qatar, Bahrain, Kuwait och Jordanien har utsatts för betydande attacker vilket understryker konfliktens regionala bredd snarare än enbart en bilateral konfrontation med Israel.
Källa: Wikipedia (2026)
Sammantaget visar detta att kriget inte bara utkämpas på slagfältet utan också i industriell kapacitet och leveranskedjor. Samtidigt som Irans arsenal gradvis försvagas fortsätter dess förmåga att använda stora volymer av relativt lågkostnadssystem att skapa oproportionerlig press på västvärldens och de allierades lager.
Eskalationsrisker och strategisk osäkerhet
Risken för ytterligare eskalation är fortsatt hög även om vissa signaler nyligen pekar mot en tillfällig avmattning i de mest aggressiva scenarierna. President Trump har backat från tidigare hot om att angripa Irans energiinfrastruktur efter vad som beskrivits som konstruktiva diskussioner. Teheran har dock offentligt förnekat att några sådana samtal ägt rum vilket skapar ytterligare osäkerhet.
Detta har lett till spekulationer om att eventuell dialog inte sker med den nuvarande officiella ledningen utan snarare med alternativa maktcentra inom det iranska systemet. I mer spekulativa scenarier har detta även kopplats till den exilerade kronprinsen Reza Pahlavi där vissa menar att USA kan utforska vägar för att stödja en politisk transition i Iran med stöd från interna aktörer. Dessa utvecklingar är dock mycket osäkra och svåra att verifiera.
På eskalationssidan har Iran utfärdat tydliga varningar om att direkta attacker mot landets energiinfrastruktur skulle utlösa vedergällningsattacker mot avsaltningsanläggningar i Gulfstaterna. Dessa anläggningar är avgörande för civil vattenförsörjning i regionen och en attack skulle få allvarliga humanitära konsekvenser. Saudiarabien har redan signalerat att detta utgör en röd linje och sannolikt skulle leda till direkt militärt deltagande.
Ett ytterligare eskalationsscenario kretsar kring Hormuzsundet, en strategisk flaskhals för globala energiflöden. Iran har historiskt använt asymmetriska metoder i området och en eskalation kan inkludera sjöminor eller andra störningar riktade mot kommersiell sjöfart.
Kopplingar till kriget i Ukraina
Konflikten börjar också överlappa med kriget i Ukraina, både operativt och politiskt. Det finns indikationer på att Iran kan få underrättelsestöd från Ryssland, liknande det realtidsstöd som USA har gett Ukraina. Detta skulle kunna förbättra Irans träffsäkerhet, koordinering av attacker och överlevnadsförmåga för kvarvarande system.
Samtidigt har USA uppmanat europeiska allierade att bidra mer aktivt men responsen har hittills varit begränsad. Europeiska ledare har betonat försiktighet där EU:s utrikeschef Kaja Kallas påpekat att ”det finns inget brett stöd för att utsätta personal för risk i regionen” (EFN, 2026).
Denna skillnad riskerar att belasta den transatlantiska relationen. Trump har öppet kritiserat europeiska ledare vilket fördjupar de politiska spänningarna. På längre sikt kan detta få strukturella konsekvenser för NATO där ett möjligt scenario är att USA minskar sitt stöd till Ukraina och överför ansvaret till Europa. Ett annat, mindre sannolikt men fortfarande tänkbart scenario, vore att USA i stället för en mer unilateral strategi där stödet till Ukraina trappas upp samtidigt som landet distanserar sig från sina europeiska partners.
Samtidigt uppges Ukraina ha bidragit med personal med stridserfarenhet, särskilt när det gäller att bekämpa iransktillverkade drönare som stöd till USA:s operationer i den pågående konflikten. Detta kan tolkas som en gest av strategisk samordning och goodwill även om det fortfarande är för tidigt att dra säkra slutsatser om hur detta kan komma att påverka långsiktiga allianser eller åtaganden.
Marknads- och portföljimplikationer
De finansiella marknadseffekterna har varit omedelbara och tydliga. Sedan konfliktens början har globala aktiemarknader blivit mer volatila med nedgångar på cirka 4–10 procent. Den främsta drivkraften har varit störningar i Hormuzsundet vilket lett till stigande oljepriser och en ökad geopolitisk riskpremie.
På kort sikt innebär detta högre marknadsrisk, stigande energikostnader, ökade inflationsförväntningar, osäkerhet kring centralbankspolitik och försämrad riskaptit, en kombination som typiskt är negativ för marknaden.
För vår portfölj är implikationerna mer nyanserade. Ett högre oljepris är inte direkt positivt för de flesta bolag i Global Security Fund. För merparten av våra innehav är dock oljepriset i sig inte den primära drivkraften bakom utvecklingen. Det tydligaste undantaget är bolag med betydande exponering mot kommersiell luftfart såsom Airbus och Safran, där högre bränslekostnader kan tynga både efterfrågan och marginaler.
För övriga innehav är det viktigare vad oljepriset signalerar, nämligen ökad geopolitisk friktion, större fokus på försvarsförmåga, energisäkerhet och robust infrastruktur. Dessa är centrala teman i vår investeringsstrategi och stärks strukturellt i nuvarande miljö. Dessutom driver konfliktens intensitet, särskilt den omfattande användningen av missiler och drönare, efterfrågan på de system och teknologier som många av våra portföljbolag levererar.
Vi följer utvecklingen noggrant och bedömer situationen. Om den nuvarande trenden består kommer vi att minska exponeringen ytterligare mot segment som är känsliga för högre oljepriser, särskilt inom kommersiell luftfart. Samtidigt har stora delar av portföljen visat motståndskraft och i flera fall överpresterat under den senaste marknadsnedgången. Framöver förväntar vi oss att vara mer aktiva i att omallokera kapital till positioner som blir alltmer relevanta i detta föränderliga geopolitiska landskap.